En månad kvar!
Kära vänner, om exakt en månad sitter jag på flyget till Sydney. Jag har mest troligt vid det här laget förgåtts av utrråkighet. Jag har lagt ner min pocketbok för flertalet timmar sedan, dessutom har jag gett upp med att hitta en bekväm ställning i stolen, detta efter att ha provat alla möjliga tänkbara vridningar och vändningar.
Jag kommer dessutom ha hunnit bli galen på det minimala benutrymmet och därför har jag mest troligt hunnit gått runt i planet minst 27 gånger. Mina stödstrumpor, som kändes så galanta första timmen, kliar nu som satan och mina knän rycker och kliar det i. Jag har nämligen den äckliga åkomman. Att det kliar och sticker någonstans långt in i knäet så att man vrider sig i obehag. Behöver jag nämna att jag är hypokondrisk?
Jag åkte buss i 8 timmar idag. Jag gjorde samma sak här som jag kommer att göra på flyget, det vill säga testa alla möjliga tänkbara sittställningar för att hitta den bästa då jag inte behöver sitta och spänna någon muskel.
DET GÅR INTE! Och detta är bussarnas fel, helt och hållet. För det bästa jag har hittat hittils är om man sitter och har vridit sig lite mot fönstret, stöder armbågen mot fönsterkarmen och vilar huvudet i handen. Jag gillar att titta på utsikten nämligen. Det finns bara ett problem - DET FINNS INGEN FÖNSTERKARM!
Det går inte att vila armbågen på någonting annat än en liten list som man ändå bara halvar av så att man slår pannan i fönstret. Jag blir tokig!
Hoppas att malaysian airlines har breda fönsterbrädor. God natt
Jag kommer dessutom ha hunnit bli galen på det minimala benutrymmet och därför har jag mest troligt hunnit gått runt i planet minst 27 gånger. Mina stödstrumpor, som kändes så galanta första timmen, kliar nu som satan och mina knän rycker och kliar det i. Jag har nämligen den äckliga åkomman. Att det kliar och sticker någonstans långt in i knäet så att man vrider sig i obehag. Behöver jag nämna att jag är hypokondrisk?
Jag åkte buss i 8 timmar idag. Jag gjorde samma sak här som jag kommer att göra på flyget, det vill säga testa alla möjliga tänkbara sittställningar för att hitta den bästa då jag inte behöver sitta och spänna någon muskel.
DET GÅR INTE! Och detta är bussarnas fel, helt och hållet. För det bästa jag har hittat hittils är om man sitter och har vridit sig lite mot fönstret, stöder armbågen mot fönsterkarmen och vilar huvudet i handen. Jag gillar att titta på utsikten nämligen. Det finns bara ett problem - DET FINNS INGEN FÖNSTERKARM!
Det går inte att vila armbågen på någonting annat än en liten list som man ändå bara halvar av så att man slår pannan i fönstret. Jag blir tokig!
Hoppas att malaysian airlines har breda fönsterbrädor. God natt
Kommentarer
Trackback
