In these bodies we will live

Herregud! jag har ju jättemycket att berätta, men jag har inte hunnit hitta någon rutin i mitt bloggande.
Jag hade en tanke för någon vecka sedan att kanske börja skriva om onödiga saker här på bloggen. Visst, folk vill nog höra om de stora sakerna som händer i mitt liv också, men är det ändå inte lite roligare att få läsa massa småstrunt?
Jag tycker det, om inte annat så är det fatalt mycket roligare att skriva om!

Var ska jag börja?
Vi kan börja med diverse händelser:

Mitt nya jobb går som smort. Mycket att hålla koll på, men att gå till detta jobb är rena befrielsen i jämförelse med mina förra kneg. Jag spenderar min sommar på östersunds stugby och camping där jag arbetar om städvärd - cyklar/går/åker golfbil runt på området och städar campingstugor, lägenheter samt servicehus. Härligt folk och frisk luft! Kan det bli bättre?!

6 sept drar jag och lite brudar till Kroatien i en vecka för att njuta av sol och bad. Eller lite brudar... vi blev 7 pers till slut. Ska bli härligt att bara slappa och bada i vattnet som sägs vara så fruktansvärt kristallklart. Jag längtar!

Nästa helg åker jag, Linn, Camilla och Jonte till borlänge och Peace and Love. Ska bli roligt att testa någon annan festival för en gångs skull + bo i tält vilket jag tror kommer bli en stor utmaning. Men lets face it, ingen annan festival kan mäta sig med Storsjöyran. Ingen. Aldrig.

...Sen det absolut fränaste. På mitt skrivbord ligger en bokningsbekräftelse samt faktura på en handpenning som ska betalas in i dagarna. På denna bekräftelse står det avresa 9 nov och efter destination står det Sydney.
Thats rignt fools, nu drar jag och Sandra till Australien! Resan bokades den 10 juni och nu är det mindre än 5 månader tills det stora äventyret börjar. Jag kan knappt sitta still bara av att tänka på det. Äntligen!
Vi har även tur och retur till Nya Zeeland samt ett jobbvisum för max ett år. Så länge blir jag nog inte där, men det känns skönt att kunna åka hem när jag känner mig nöjd.


Så... det var väl i stora drag det jag har pysslat med senaste veckorna. Idag är det midsommar och jag sitter hemma i lägenheten. Som "vanlig dag" är den här dagen helt ok, men som midsommarafton suger den.
Iof var det  mindre roligt att jag vaknade halv tre i morse och mådde pissilla. Låg uppe till halv nio innan jag gav upp. Ringde jobbet och meddelade att jag var sjuk samt kravlade ner i sängen. Nu mår jag lite bättre, men är måttligt less på att få såna här magsjukeslängar. Det är liksom midsommarafton och jag fick inte ens åka till jobbet. Fan.
Alla är borta och släkten minus far firar midsommar i dalarna. Jag älskar midsommar i dalarna, jag vill också!
Saknar mina grannar, det är väldigt tyst på södra torlandsgatan just nu när grannfolket befinner sig i sommarstugor och typ Berlin och sånt. Och jag vill att Sara ska komma hem!

I övrigt kom jag på en liten fiffig idé. Eller man skulle mer kunna kalla det för en lösning.
Jag har dåligt närminne, punkt. Inget jag är jättestolt över men det är något jag kan leva med. Jag berikades med andra bra saker i stället. Till exempel så kan jag vara rätt klok ibland,  och dessa små klokheter dyker upp i min hjärna närhelst de vill. Eftersom att mitt närminne då är lite krassligt glömmer jag ofta bort dessa klokheter, trots att jag tänker "det här måste jag komma ihåg!". Så nu har jag börjat skriva ner mina klokheter i mobilen. Eller det behöver inte vara kloka saker, men bara små tankar jag måste hinna tänka över någon gång. I min mobil finns just nu en anteckning. Den lyder:
"En av mina största rädslor är att jag ska skada mig så att jag inte kan göra det jag älskar".
Detta var kanske inte en av klokheterna jag brukar komma på, dessutom tror jag att alla har den här rädslan. Men det var viktigt för mig att komma ihåg detta så jag skrev ner det. Nu kanske ni tycker att man borde komma ihåg såna här saker. Det är väl sällan man glömmer de saker man är rädd för. Men allt blir väl ändå lite klarare när man har det nedskrivet?
Tror jag skrev ner den här anteckningen då jag tittade på Remember the Titans, då en av spelarna skadar sig så allvarligt att han blir förlamad. Jag är så lycklig över att jag kan använda min kropp hur jag vill. Det är nog något jag aldrig liksom kommer ta för givet. Och det är alltid något jag kommer känna mig lyckligt lottad för.

Ett litet konstaterande nu på slutet... jag måste börja skriva mer! Man tappar det så himla lätt. Jag vill kunna formulera mig som jag kunde göra förut. Nu måste jag tänka alldeles för mycket när jag skriver.
Dessutom kanske mina författarkunskaper måste börja användas nu när jag och Åsa har planer på skriverier :) haha!

Nu ska jag fortsätta rensa i min garderob. hutt hutt