final destination
Nejfan heller... alla som träffat mig måste ju inse att jag fortfarande är barnet. Jag är ett storvuxen barn som bor i lägenheten och kör saab. helt enkelt. inget konstigt med det!
Jag har såna sjuka diskussioner med mig själv nu för tiden så jag ger snart upp :p
Jag och åsa tog oss en tur ikväll! Jag kom hem till stan vid fem, 4½ h i bilen. så nu är vi nästan överens!
Förutom en gång någonstans innan åsarna... men det var inte vårt fel. Det var denna människa som bestämde sig för att kliva av på en busshållplats mitt i ingenstans, strax efter en kurva och strax innan en uppförsbacke. Jag var arg en stund. Men i övrigt, fan vad nöjd jag kände mig där jag brummade fram :)
Iaf, Åsa och jag tog en tur. Först åkte jag och hämtade henne vid Thoréns, som kanske inte ens är Thorén längre.
(ungefär där hittade jag och sara jordens fränaste cykel, men det är en annan historia)
Vi åkte in mot stan, jag svor lite över rödljusen och sen skulle åsa hämta lite grejer. Efter det tog vi en liten omväg till drive in-donken. Stannade på storsjöbadet för att fora en gigantisk lyftkran.
Sedan blev det som sagt drive in- fast vi parkerade och gick in i stället :p Trevligt trevligt!
Jag var väldigt noga med att sitta så jag såg min bebis =) bilen alltså.
Efter att vi hade ätit klart och sett TVÅ LILA LASTBILAR!!!... åkte vi vidare.
Jag sprang in i min lägenhet för att hämta Åsas något försenade studenpresent, en rosa porslinsuggla som fick åsa att skratta av någon jättekonstig anledning. Tror ugglan döptes till kjell-åke till slut.
Sedan gasade vi vidare till byskogen där Kjell-Åke utsattes för papparazzi. Sen sa jag och Åsa god natt
En helt vanlig dag :P Gillar iaf att vara biägare! Men fan vad dyrt detta kommer bli...
Jag åkte vidare efter Byskogen. Skulle åka och titta på utsikten på ösabacken. Men jag bestämde mig för att göra ett stopp innan. Jag svängde in till Ås kyrka och gick till din grav. Sofias grav. En väldigt konstig känsla, att stå på en kyrkogård strax efter midnatt. Men det var så himla skönt. När jag såg ditt namn stå skrivet på korset förstod jag vad som faktiskt hade hänt. och eftersom att jag aldrig var på din begravning kändes det som att jag nu fick en chans att säga hej då. Jag vet att vi inte kände varandra så väl. Det var nog därför jag inte gick till begravningen trots att jag skulle behövt det. Det kändes bara konstigt... jag skulle ha gått. Alla behöver ett avslut. Jag tror jag fick mitt ikväll. Jag plockade några prästkragar och lade dem vid ditt kors. Sen sa jag hej då. och gick. Jag tänker på dig, din familj och dina vänner. Jag önskar att jag kunde lätta deras hjärtan lite, vad som helst så att de slipper bära allt detta på sin axlar. Men alla behöver sörja. Att förlora en familjemedlem, vän eller bekant gör att en liten liten del av en försvinner och kan aldrig fyllas igen. Det går inte heller att försöka släta över detta tomrum och förstränga att det inte finns. Man måste lära sig att leva med detta tomrum. Jag vet hur svårt det är.
en liten tanke bara
Samma sak märkte jag när jag gick till macken nyss. Alltid höger sida. Annat känns bara onaturligt.
Orsaken till detta är förmodligen att de flesta gånger jag har följt en väg har jag suttit på en varm hästrygg. Inte gått.
Jag såg framför mig idag hur jag red serpentinbågar i ridhuset i Ås. hur jag verkligen verkligen försökte komma ihåg att byta sittben varje gång jag passerade meddellinjen och att jag verkligen verkligen försökte få dessa förbannade jävla bågar lika stora. Har nästan aldrig lyckats tror jag. Ge mig en volt så blir det så mycket bättre.
Sen såg jag framför mig hur jag lutade mig fram och strök hästen på halsen. Det vill jag göra igen.
Jag tror faktiskt att det är sant det man säger. Har man en gång varit hästtjej kommer man alltid att vara det.
I morgon ska jag och turbobilen åka hem. TurboGlen enligt åsa :D
HaHa :D
Fem timmar ska vi spendera tillsammans genom vårt avlånga land. Jag hoppas att vi har kommit någolunda överens under den tiden. Att vi liksom möts på halva vägen. I sveg alltså...
hehe. vi har lite kommunikationssvårigheter han och jag.
men jag älskar honom!!! eller ja.. jag har bara tagit för givet att det är en han, men har inte undersökt saken noggrannare än så.
nej nu ska jag allt byta om till min sjukligt fula snobben-pyamas och sova.
(enda anledningen till att jag köpte den där pyamasen var att jag ville ha ett par sovshorts. och den här hade ingen ful snobben-logga på brallorna. men självklart är linnet prytt med ett GIGANTISKT snobbenavtryck. först använde jag bara shortsen, nu har jag hela outfiten, mest bara för att jag kände att jag måste använda tröjhelvetet om jag nu köpte det mot alla odds... slutsats: HM måste köpa in mindre snoopy-kläder!)
hej babberiba då
dalmasliv
huvudgrejen med Mora är att man aldrig aldrig ALDRIG får vara ifred.
För när man tror att man ska få en lugn stund så kommer någon familjemedlem och har någon fixidé som de aldrig någonsin har haft förut. Så förmodligen är det endast för att jävlas.
okej, jag är aningens less. Men det är ju bara jag som är van att vara ensam. Inget ont mot familjeresterna. Men det här med att jävlas med mig bara för att få se mig koka och käka alvedon resten av dagen tycker jag inte om.
Finns liksom ingen respekt här. Spelar ingen roll om man säger att man är trött, orkar inte eller har ont i huvudet eller något sånt. Det blir nästan bara värre. Då är man lat, och får förmodligen ännu mer att utföra, helst på direkten.
Så... nu har jag fått spotta lite på resterna av min familj. Jag har i alla fall haft en mycket trevlig helg!
Midsommarafton bestod av MAT. Farmor äger på det där med mat =)
Vi åt och umgicks som vanligt, min släkt har konstiga samtalsämnen. Sedan nubbades det ganska friskt så min pappa var jobbig. Han och fasters man cyklar in, vi tar bilen. I gropen var det mycket folk, majstången hissades och jag frös. (gropen är stället i Leksand där sveriges största midsommarstångsresning håller till. Majstången är 25 meter. Och ja, gropen är faktiskt en stor grop)
Efter ungefär 158 "ööööööööj" var stångfan uppe, och jag var måttligt less på att det var kallt och att jag inte fick dricka. Så jag och bror åker hem. Vi letar först efter en mack som var öppen, men nej nej.
Sen sitter jag hemma hos farmor och farfar och tittar på film och myser. En efter en ramlar midsommarfirarna in och det var dax att sova.
Midsommardagen började 09:00, men bror sov fram till en kvart innan vi skulle åka.
Det var full rulle! In från vävstugan, äta en tallrik fil, på med paltorna och dra en kam genom håret.
När jag säger paltor menar jag Leksandsdräkten. Ja faktiskt, det är tradition. Varje midsommardag har jag folkdräkt på mig och åker till kyrkan, ibland i en kyrkbåt. Mest bara för att det har varit så i alla år, men också för att det gör farmor glad.
Dräkten är fin. Man har vita strumpbyxor och svart kjol som är lite mer än knälång. Man har dessutom ett förkläde, brukar vara olika för olika tillfällen. Nu skulle vi till kyrkan, så då var det blått förkläde som gällde.
Sedan har man en vit omlottskjorta och ett snörliv över som är röd-rosa med brodyrer på. en sjal läggs över axlarna och fästs fram med en fin liten brosch. Sedan är man all sett! Eller ett rött band brukar man knyta i håret också. Så... onödigt vetande, men det pysslar jag med på midsommardagarna.
Kyrkan var varm, men jag satt kvar hela tiden. Jag är väldigt duktig, men jag undrar om "gud" faktiskt ville ha mig här. Jag tror ju inte på honom. Satt mest bara där och väntade ut gudstjänsten. Knöt aldrig händerna, var aldrig med på någon av bönerna. Jag sjöng med när det var någon sommalåt, inget annat.
För om gud finns är han bara elak mot folk. Han har då fan inte gett mig livet, det tror jag bestämt att mamma och pappa gjorde. Finns han så tar han bara folk ifrån mig. Jag är väldigt arg på honom.
Nej orka sitta här längre.. ska sysselsätta mig.
Jag saknar vännerna.
