Dag 82
Tanken är väl att jag ska städa innan jag går ner på stan, vilket känns jättebra!
Jag får liksom inte ångest längre över städning, så länge jag inte hinner grisa ner allt för mycket innan nästa städtillfälle är det inte så farligt. Ibland kan det till och med vara avslappnande, gud hjälpe mig.
Idag ska flygbokaren från work travel company ringa mig, så att vi kan byta "hemresa" till sydney så att flyget avgår från Auckland i stället. Det går inte att beskriva hur peppad jag är inför den här resan, och hur nervös jag är samtidigt.
Jag, Sandra, Åsa och Scheikz ska bege oss ut på en liten sightseeing, som sagt. För ca 4500 får vi bussresa i en månads tid runt i stort sett hela Nya Zeeland, rabatt på olika aktiviteter, samt boende på de ställen bussen måste stanna över natten. Som Åsa sa, för de där pengarna får vi se ett helt land! Jag blir så glad över den tanken =)
Igår hände en sjukt rolig sak. Jag höll på att laga mat för fulla muggar då ett dolt nummer ringer. Jag tvekar en stund, då jag mest bara har dåliga erfarenheter av dolt nummer, men svarar till slut ändå. Det var någon från något företag som ville ställa mig några frågor. Jag låter henne prata på medan jag är helt inne i mitt pastakokande. Självklart visar det sig att hon ska sälja mig saker, den här gången är det trosor som gäller. Jag tänker liksom mest att säger jag ja till det här kommer jag få massa reklam och skit hemskickat till mig från företaget. Samtidigt spelar det ju ingen roll för mig eftersom att jag ska åka utomlands, och säger jag ja får säljaren provision. Så jag tackar ja, och det blir alldeles tyst i luren. Sen utbryter ett glädjetjut och en mycket välbekant röst skrattar mig i örat.
Det var Charlotte :)
Jag fortsätter att tacka ja till trosorna, för att det var billigt och för att jag älskar Charlotte!
Det är verkligen helt sjukt vad folks telefonröster skiljer sig mot sina normala. Jag trodde först att det var någon av hennes kompisar som hade pratat med mig, och att Charlotte hade tagit över på slutet. Men det var hon hela tiden.
En ganska mysko känsla att inte känna igen rösten på en person vars röst jag har hört i fyra års tid.
Jag saknar henne, jag vill att hon ska komma hem nu.
Jag får liksom inte ångest längre över städning, så länge jag inte hinner grisa ner allt för mycket innan nästa städtillfälle är det inte så farligt. Ibland kan det till och med vara avslappnande, gud hjälpe mig.
Idag ska flygbokaren från work travel company ringa mig, så att vi kan byta "hemresa" till sydney så att flyget avgår från Auckland i stället. Det går inte att beskriva hur peppad jag är inför den här resan, och hur nervös jag är samtidigt.
Jag, Sandra, Åsa och Scheikz ska bege oss ut på en liten sightseeing, som sagt. För ca 4500 får vi bussresa i en månads tid runt i stort sett hela Nya Zeeland, rabatt på olika aktiviteter, samt boende på de ställen bussen måste stanna över natten. Som Åsa sa, för de där pengarna får vi se ett helt land! Jag blir så glad över den tanken =)
Igår hände en sjukt rolig sak. Jag höll på att laga mat för fulla muggar då ett dolt nummer ringer. Jag tvekar en stund, då jag mest bara har dåliga erfarenheter av dolt nummer, men svarar till slut ändå. Det var någon från något företag som ville ställa mig några frågor. Jag låter henne prata på medan jag är helt inne i mitt pastakokande. Självklart visar det sig att hon ska sälja mig saker, den här gången är det trosor som gäller. Jag tänker liksom mest att säger jag ja till det här kommer jag få massa reklam och skit hemskickat till mig från företaget. Samtidigt spelar det ju ingen roll för mig eftersom att jag ska åka utomlands, och säger jag ja får säljaren provision. Så jag tackar ja, och det blir alldeles tyst i luren. Sen utbryter ett glädjetjut och en mycket välbekant röst skrattar mig i örat.
Det var Charlotte :)
Jag fortsätter att tacka ja till trosorna, för att det var billigt och för att jag älskar Charlotte!
Det är verkligen helt sjukt vad folks telefonröster skiljer sig mot sina normala. Jag trodde först att det var någon av hennes kompisar som hade pratat med mig, och att Charlotte hade tagit över på slutet. Men det var hon hela tiden.
En ganska mysko känsla att inte känna igen rösten på en person vars röst jag har hört i fyra års tid.
Jag saknar henne, jag vill att hon ska komma hem nu.
Kommentarer
Trackback
