In these bodies we will live

Det regnar ute. Riktigt mysigt! Tänk alla blommor och träd som får näring :)
Jag har blivit smittad av Charlotte. Hon blir lycklig av småsaker nu för tiden och jag har också börjat med det.
Men det kan mycket väl vara som hon säger också, att jag inte alls har blivit smittad av henne utan att jag helt enkelt blir glad för små saker nu för tiden. Ångestmolnet har försvunnit. (Skolångestmolnet alltså)
Inga deadlines, inga redovisningar, inga lektionstider att passa, inga idrottskläder att bära runt på.
Eller kanske... men då har jag ju valt själv att gå till Jocks. och nu kan jag dessutom åka med idrottskläderna i stället för att gå. Just det! Lisa är bilägare :)

Nu slutade det regna, men jag är glad ändå. För blommorna och träden som ville ha näring fick nog en lagom dos nu. Nu kan de blomma ut ännu mer och ge oss något vackert att vila ögonen på.

Om någon timme ska vi åka på vår mini-roadtrip till sköna gröna Dalarna. Det ska inte vara så jättebra väder, men för mig gör det ingenting. Jag får umgås med vänner, åka runt och se på saker och bara vara.
Jag känner friheten!! Jag kan göra precis vad jag vill!
Vill att äventyret ska börja nu!
Jag har inga stora mål för mitt liv för tillfället. Förut hade jag som mål att utbilda mig till psykolog och jobba och skaffa man och två små knoddar. och gärna en hund.
Men jag har strukit de målen just nu. I alla fall blundat för dem ett tag.
Mitt enda mål just nu är att dyka i barriärrevet. Mitt absoult enda mål med livet just nu.
Vill sätta upp som mål att hoppa bungyjump också, men jag tror jag nöjer mig med dykningen för tillfället. hehe.
Men skulle jag våga kasta mig handlös nerför ett stup/vattenfall/klippa med huvudet före skulle jag fanimej kunna klara precis allt!! Då skulle jag kunna gå tillbaka till det i hela mitt liv, jag skulle känna att jag vågar göra precis allt för jag vågade trotsa min höjdskräck och mitt kontrollbehov genom att hoppa nervför en klippa.
Men som sagt, jag börjar med att dyka.

På måndag börjar jag jobba. Vårdbiträde är nog någonting för mig ändå, jag brukar vara ganska bra på det.
Huvudsaken är ju att jag får hjälpa andra. Det mår jag bra av.
Sedan att jag ska pendla fram och tillbaka med bil är en nackdel. Enda nackdelen faktiskt. Det får mig att känna mig fattig och som en miljöbov. Men men :p
I alla fall så är resten kanon. Fin avdelning, härlig personal, snäll chef, också sandra såklart  :D
Efter sommaren då.... kanske en utlandsresa? Får se hur det blir.
Jag planerar att boka en billig resa med mina underbara (!!!) vänner, packa, sätta mig på flyget, packa upp på hotellet, byta om, gå ner till havet, lägga mig på en brist och inte kliva upp på en vecka.
Ungefär.

Sedan blir mer mer jobb, hur fan nu det ska lösa sig. Men det lööser sig =)
Får kika runt redan nu. Linn tycker att jag ska börja på Boxer. Jag är rädd för allt som har med teknik att göra.
Men annars är det rätt lugnt... om inte annat så är jag van att prata i telefon, hjälpa människor och dessutom är jag väldigt van att bli utskälld på telefon. Har varit med om ett antal live-utskällningar också, så jag har lärt mig att inte ta åt mig så hårt. Ingår ju i jobbet så =)

Nu har jag och Charlotte mer eller mindre bestämt oss att vi ska åka. Det skrämmer skiten ur mig.
Men jag kan ju inte misslyckas med mitt första mål i livet! Ska jag dyka i barriärrevet måste jag ju först och främst ta mig ner dit. Uttrycket "på obestämt framtid" gillar jag ändå! Jag har ingen aning om när jag kommer hem. Jag åker ner, jobbar lite, reser lite, kikar runt, dyker lite, surfar lite och när jag är klar åker jag hem/vidare på andra äventyr.

Absolut! Det här måste jag lyckas genomföra! Och med min underbara vän och granne kommer det att gå =)
Älskar dig Charlotte, året här på Blomängen hade inte varit lika rolig utan dig.
Och resten av mina kära grannar! Fredrik och Johan är lätt de fränaste grannar man kan ha! =)

Nu ska jag packa ihop lite kläder. Sedan bär det av mot min ursprungsstad.
(för er som inte vet så föddes jag i Mora samt tillbringade mina första två år där)