Bakisdag
Underbart!
Sitter i lägenheten och kikar på bad santa med Charlotte och Camilla.
Gårdagen? Jodå, den var rolig!
Lekte massa lekar, varav fyra innefattade munnar. Inte som ni tror, såna där lekar då man skulle skicka apelsiner mellan varandra och ha tändsticksaskar på näsan.
Skulle dessutom ta en tugga från ett äpple med händer förbundna. Just ja... den leken innefattar ju också munnar.
Nyårsklockslaget anlände mer än en gång, eftersom att ingen hade något koll på vad klockan var.
Det var sjukt. Men kul!
Gick ner till åsa vid halv två, gick hem ganska så fort. En trevlig kväll!
Så som sagt, nu kikar vi på Bad Santa, där huvudkaraktären håller på att gasa ihjäl sig själv i bilen.
Sedan blir det skräpmat och mer bakisdag.
Jag är prydd med ett rött märke runt fotleden, efter en lek. Jag ramlade några gånger... ont gjorde det! Jävlar i min lilla låda!!
Saker jag måste göra i veckan:
- Lämna in lönerapporten
- Jobba
- Träna
- Plugga Pa100. (hörde ni? Plugga? PÅ LOVET?!)
Saker jag kommer göra i veckan:
- Glömma att lämna in lönerapporten, vilket kommer resultera i att jag får min efterlängtade lön en månad för sent.
- Inte orka jobba...
- Komma ingenstans med projektet.
Underbart år!.. eller?
Det här året har faktisk varit det värsta i mitt liv. Låter dramatiskt, jag vet.
Men jag var med om något av det värsta man kan uppleva.
Jag förlorade en familjemedlem. Det går inte att beskriva.. jag tror inte jag kan det, för jag förstår det inte.
Vi förlorade en mamma,sambo,moster, arbetskamrat, vän. Hon var den mest envisa, bestämda, konsekvensa människa jag lärt känna. Hon skulle alltid göra saker rätt, vare sig det var den jobbigaste utvägen eller inte. På det här sättet var hon den mest omtänksamma människa som funnits. Jag kanske inte sa det så ofta, men utan henne hade mitt liv befunnit sig på ett helt annat stadium än där jag är idag.
Nu är det ju tänkt att jag ska bära med mig allt det mamma lärt mig och klara mig själv. Men jag är inte lika stark som hon är, jag kan inte stå fast vid mina beslut på samma sätt.
Man brukar ju kunna säga att man kan finna frid i att en människa har gått bort genom att tänka på allt den människan fick vara med om. På det viset känns det som att människan fick leva sitt liv, trots att det kanske blev kort.
Mamma han inte leva sitt liv klart. Hennes liv hade nyss börjat. I alla fall det liv som hon alltid velat leva.
Det syntes att hon trivdes så mycket bättre. Jag var först arg på henne för att hon hade förändrats så mycket och då kändes väldigt oäkta. Men det var bara för att hon inte var sig själv innan.
Hon hade hittat sig själv och sitt liv. Just i det tillfället fick hon sjukdomen och gick bort, tog inte mer än 8 månader.
Jag behöver en mamma som leder mig på rätt väg nu när jag ska bege mig ut i arbetslivet och allt annat.
Min bror behöver en mamma så han kan få hjälp att klara av tonåren, som vi alla vet kan vara en jobbig tid.
Jag är inte alltid såhär djup.
"Trevlig och jämn uppvisning. Blir dock bakom handen och lite på bogarna ibland. Byter i mellangalopp (försök sitta stadigt i sadeln) Bra jobbat, lycka till!" - Lätt B, 53&
"Bra ridet, kom bara ihåg att gå ut i hörnen. Ngt låg hand, i övrigt bra sits. Ni såg ut att trivas ihop" - LC, 58,6%
"Hästen går i lite undertempo, något ostadig i formen, slarva ej med hörnen och med volter. Du sitter fint. Trevligt ridet. Du ska jobba fram i något högre tempo i traven. Mkt trevlig i skritten. Jobba med volter och slarva ej i hörnen" - LC2, 52% (27/10 2001)
"Hästen behöver gå fram bättre i en bätte form. Våga satsa lite mer, slarva ej med vägarna" - LC2 130 p (7/10 2000)
"Trevlig uppvisning med bra takt och form. Forma mer i serpentinerna och rid ej ut i hörnen. Lycka till!"
- LB1 60& (26/1- 03)
Jag vet, kanske ingenting att skryta med. Man kan lyckas så mycket bättre. Men för min del är det en bragd och jag är stolt över det lilla vi lyckades med. Kommer fortfarande ihåg sista tävlingen, hade inte suttit på Ferdinand på nästan ett år. Jag satt upp och red iväg, och för mig så klickade allting. Det kanske inte var någon fantastiskt uppvisning, men för mig var det perfekt. Han var så fin och jag log genom hela dagen, bara för att jag fick pyssla om honom och klappa på honom. Det konstiga var att när jag fick höra att han hade gått bort blev jag inte så ledsen som jag trodde att jag skulle bli. Det kanske berodde på att jag befann mig i någon helt annan stans på jordklotet och hemma kändes så långt bort. Men också för att jag kanske kände att han hade fått leva ett bra liv. Det fanns så många som älskade honom, och han var en sån häst som uppskattade lite för mycket klapp och gos, som oftast gör de flesta hästar irriterade. Ferdinand älskade barn och han skulle aldrig komma på tanken att göra någon illa. Alla dessa gånger som man har skrattat åt honom när han har fått något fnatt i ridhuset, bara för att Maya, Mascot eller någon annan liten ponny kom lite för nära. Kommer aldrig glömma då han blev jagad runt runt i ridhuset av Mascot. Samtidigt som han var livrädd och ville inget annat än sprina så fort han kunde, så hade Ferdinand sin ryttare att tänka på. Så han galopperade runt i ridhuset så lugnt som han bara kunde och skar av hörnen så bra det gick samt bytte galopp för att underlätta för sin ryttare. När ryttaren till slut ramlade av travade han bort till ena hörnet av ridhuset och stod där. Jag gick in för att hämta honom, och jag kan sätta flera tusen spänn på att jag såg skam i hans ögon. Han skämdes. Det kanske låter dumt, men det var så det gick till. Han var för snäll för sitt eget bästa, och det var det här som var så skrattretande sött med den här hästen. Men han kunde vara ilsken också, så som han hunsade Otti och Amelie runt runt i hagen. Förbannad envis var han också. Jag tror att jag och lena fick laga staketet fyra gånger en dag för att han tog sig ut.
Nu ligger Ferdinand bakom kullen vid uteplanen. Tavlan jag la dit när nog förstörd av regnet och snön.
Det gör detsamma. Huvudsaken är att dom finns där. Jag har så många fina minnen med denna häst så det går inte att beskriva. Bara småsaker, när han var och nosade runt i jackan, som alla hästar gör.
Men han var speciell. Han kommer alltid vara speciell för mig.
Vila i frid min vän. Du finns hos mig, i tanke och hjärta.
Always and forever.
Sitter i lägenheten och kikar på bad santa med Charlotte och Camilla.
Gårdagen? Jodå, den var rolig!
Lekte massa lekar, varav fyra innefattade munnar. Inte som ni tror, såna där lekar då man skulle skicka apelsiner mellan varandra och ha tändsticksaskar på näsan.
Skulle dessutom ta en tugga från ett äpple med händer förbundna. Just ja... den leken innefattar ju också munnar.
Nyårsklockslaget anlände mer än en gång, eftersom att ingen hade något koll på vad klockan var.
Det var sjukt. Men kul!
Gick ner till åsa vid halv två, gick hem ganska så fort. En trevlig kväll!
Så som sagt, nu kikar vi på Bad Santa, där huvudkaraktären håller på att gasa ihjäl sig själv i bilen.
Sedan blir det skräpmat och mer bakisdag.
Jag är prydd med ett rött märke runt fotleden, efter en lek. Jag ramlade några gånger... ont gjorde det! Jävlar i min lilla låda!!
Saker jag måste göra i veckan:
- Lämna in lönerapporten
- Jobba
- Träna
- Plugga Pa100. (hörde ni? Plugga? PÅ LOVET?!)
Saker jag kommer göra i veckan:
- Glömma att lämna in lönerapporten, vilket kommer resultera i att jag får min efterlängtade lön en månad för sent.
- Inte orka jobba...
- Komma ingenstans med projektet.
Underbart år!.. eller?
Det här året har faktisk varit det värsta i mitt liv. Låter dramatiskt, jag vet.
Men jag var med om något av det värsta man kan uppleva.
Jag förlorade en familjemedlem. Det går inte att beskriva.. jag tror inte jag kan det, för jag förstår det inte.
Vi förlorade en mamma,sambo,moster, arbetskamrat, vän. Hon var den mest envisa, bestämda, konsekvensa människa jag lärt känna. Hon skulle alltid göra saker rätt, vare sig det var den jobbigaste utvägen eller inte. På det här sättet var hon den mest omtänksamma människa som funnits. Jag kanske inte sa det så ofta, men utan henne hade mitt liv befunnit sig på ett helt annat stadium än där jag är idag.
Nu är det ju tänkt att jag ska bära med mig allt det mamma lärt mig och klara mig själv. Men jag är inte lika stark som hon är, jag kan inte stå fast vid mina beslut på samma sätt.
Man brukar ju kunna säga att man kan finna frid i att en människa har gått bort genom att tänka på allt den människan fick vara med om. På det viset känns det som att människan fick leva sitt liv, trots att det kanske blev kort.
Mamma han inte leva sitt liv klart. Hennes liv hade nyss börjat. I alla fall det liv som hon alltid velat leva.
Det syntes att hon trivdes så mycket bättre. Jag var först arg på henne för att hon hade förändrats så mycket och då kändes väldigt oäkta. Men det var bara för att hon inte var sig själv innan.
Hon hade hittat sig själv och sitt liv. Just i det tillfället fick hon sjukdomen och gick bort, tog inte mer än 8 månader.
Jag behöver en mamma som leder mig på rätt väg nu när jag ska bege mig ut i arbetslivet och allt annat.
Min bror behöver en mamma så han kan få hjälp att klara av tonåren, som vi alla vet kan vara en jobbig tid.
Jag är inte alltid såhär djup.
"Trevlig och jämn uppvisning. Blir dock bakom handen och lite på bogarna ibland. Byter i mellangalopp (försök sitta stadigt i sadeln) Bra jobbat, lycka till!" - Lätt B, 53&
"Bra ridet, kom bara ihåg att gå ut i hörnen. Ngt låg hand, i övrigt bra sits. Ni såg ut att trivas ihop" - LC, 58,6%
"Hästen går i lite undertempo, något ostadig i formen, slarva ej med hörnen och med volter. Du sitter fint. Trevligt ridet. Du ska jobba fram i något högre tempo i traven. Mkt trevlig i skritten. Jobba med volter och slarva ej i hörnen" - LC2, 52% (27/10 2001)
"Hästen behöver gå fram bättre i en bätte form. Våga satsa lite mer, slarva ej med vägarna" - LC2 130 p (7/10 2000)
"Trevlig uppvisning med bra takt och form. Forma mer i serpentinerna och rid ej ut i hörnen. Lycka till!"
- LB1 60& (26/1- 03)
Jag vet, kanske ingenting att skryta med. Man kan lyckas så mycket bättre. Men för min del är det en bragd och jag är stolt över det lilla vi lyckades med. Kommer fortfarande ihåg sista tävlingen, hade inte suttit på Ferdinand på nästan ett år. Jag satt upp och red iväg, och för mig så klickade allting. Det kanske inte var någon fantastiskt uppvisning, men för mig var det perfekt. Han var så fin och jag log genom hela dagen, bara för att jag fick pyssla om honom och klappa på honom. Det konstiga var att när jag fick höra att han hade gått bort blev jag inte så ledsen som jag trodde att jag skulle bli. Det kanske berodde på att jag befann mig i någon helt annan stans på jordklotet och hemma kändes så långt bort. Men också för att jag kanske kände att han hade fått leva ett bra liv. Det fanns så många som älskade honom, och han var en sån häst som uppskattade lite för mycket klapp och gos, som oftast gör de flesta hästar irriterade. Ferdinand älskade barn och han skulle aldrig komma på tanken att göra någon illa. Alla dessa gånger som man har skrattat åt honom när han har fått något fnatt i ridhuset, bara för att Maya, Mascot eller någon annan liten ponny kom lite för nära. Kommer aldrig glömma då han blev jagad runt runt i ridhuset av Mascot. Samtidigt som han var livrädd och ville inget annat än sprina så fort han kunde, så hade Ferdinand sin ryttare att tänka på. Så han galopperade runt i ridhuset så lugnt som han bara kunde och skar av hörnen så bra det gick samt bytte galopp för att underlätta för sin ryttare. När ryttaren till slut ramlade av travade han bort till ena hörnet av ridhuset och stod där. Jag gick in för att hämta honom, och jag kan sätta flera tusen spänn på att jag såg skam i hans ögon. Han skämdes. Det kanske låter dumt, men det var så det gick till. Han var för snäll för sitt eget bästa, och det var det här som var så skrattretande sött med den här hästen. Men han kunde vara ilsken också, så som han hunsade Otti och Amelie runt runt i hagen. Förbannad envis var han också. Jag tror att jag och lena fick laga staketet fyra gånger en dag för att han tog sig ut.
Nu ligger Ferdinand bakom kullen vid uteplanen. Tavlan jag la dit när nog förstörd av regnet och snön.
Det gör detsamma. Huvudsaken är att dom finns där. Jag har så många fina minnen med denna häst så det går inte att beskriva. Bara småsaker, när han var och nosade runt i jackan, som alla hästar gör.
Men han var speciell. Han kommer alltid vara speciell för mig.
Vila i frid min vän. Du finns hos mig, i tanke och hjärta.
Always and forever.
Kommentarer
Trackback
